Pyttipanna, fast ändå inte

Det är måndagkväll och jag har jobbat hela dagen framför datorn. Man känner helt enkelt, äh fan, jag steker lite pyttipanna…

När jag står där i köket och precis har hält ner Felix Krögarpytt i den gamla gjutjärnspannan så börjar det i vanlig ordning. Mathjärnan går igång och blir varm. Man börjar steka försiktigt, häller på lite gröna ärtor för att dryga ut. Lite hackad timjan, lite rökt paprikapulver. Jag låter det hela få lite yta. Slår i en skvätt Sherry, och se där ja, det finns ju en skvätt kvar av den gamla buljongen jag kokade förra veckan. Lite nymald vitpeppar, ett kläm på citronen som låg i kylen för lite syra. Och se där, det fanns lite grädde kvar från glassen igår. Låter koka ihop, gott…

Krögarpytten börjar mindre och mindre likna sig själv i pannan. Jag skrattar till för mig själv och kan inte låta bli att tänka på min vän Tobias. Det var säkert 15 år sen. Vi hade haft en riktigt blöt helg tillsammans och efterfesten hade varit hos mig. På eftermiddagen var det bara vi kvar och hungern började sakta knacka på.

– Jag har lite pyttipanna i frysen, säger jag glatt och springer ut i köket.
– Svinbra, säger Tobias. Jag är skithungrig!

En halvtimma senare kommer en rytande Tobias ut i köket.

– Va fan håller du på med, det är Pyttipanna. Pyttipanna! Jag är hungrig!

Ja, det är lätt att sväva iväg i köket ibland. För mig lite för lätt. Men det blir oftast väldigt gott. Men visst Tobias; Den gången hade det funkat med att bara steka den som den var. 🙂